Att skriva är min medicin, min tröst, att genom ord få ner de flesta av mina tankar och äntligen få ut de ifrån mitt huvud. Att skriva har varit till stor hjälp för mig i många lägen, bara att skriva en lapp för att sedan riva sönder den och kasta får mig att må bättre. Att formulera mig genom text har jag gjort sen barnsben, men jag har alltid hållt allt för mig själv. Ingen fick läsa mina texter och ingen fick veta mina tankar. I mina dagböcker är det inte upplagt som i de flesta andras, vad man gjort under dagen, vilken kille man är kär i eller vem som är ens bästa vän. I min dagbok är det bara skrivit de dagar som något har hänt, något som tynger mig. Hur alla skrattade åt mig på Engelska lektionen för jag sa "He" istället för "She", eller som när killen som varit min vän helt plötsligt började reta mig gick fram till mig på rasten och rev sönder det brev jag skrivit till honom och frågat vad jag hade gjort honom... Varje gång jag läser min gamla dagbok mår jag illa, minnerna och bilderna kommer tillbaka. Det är ytterst få som vet hur jag mådde under mina år i småskolan, inte ens mina föräldrar och ska jag vara riktigt ärlig är det ingen mer än jag som vet om allt. Jag pratar ytterst sällan om det för oftast rör det mig till tårar, och tårar dem visar jag ytterst sällan.

   Sen andra klass och fram till sjätte blev jag mobbad, jag mådde så otroligt dåligt... varje dag! Men istället för att visa det så tog jag en roll, en roll som den kaxiga lilla tjejen som alltid sa vad hon tyckte och tänkte. 

   Jag kommer aldrig glömma den dagen jag gick på mellanstadiet, jag hade haft utvecklingssamtal och hade sagt till min lärare hur en speciell kille fick mig att må ( samma kille som rev sönder mitt brev ) min lärare lovade att ta tag i detta, jag har på senare dagar insett att hans "lösning" var ett tjänstefel, han bad mig och personen i fråga lämna klassrummet då vi hade saker att reda ut. Personen i fråga vägrade, min lärare valde då att ta upp detta i helkass och jag har aldrig känt mig så svag, uttittad och ledsen! Samma lärare sa även åt mig att jag med kunde skratta och påpeka när mina klasskamrater sa något fel eller uttalade nått okorrekt med orden "hörde du?! Nu kan du skratta åt dem" En pedagog som ska forma och utveckla barn redogjorde sig på det här sättet, för mig nu i efterhand är det skrämmande. 

   Som tur väl avtog allt detta när vi kom upp till högstadiet, jag hade min rollfigur, en roll jat levde upp till varje dag och jag hade vunnit till mig respekt. Men mina tuffa skolår slutar inte där, trotts allt...

Vi är alla olika individer, alla löser vi våra problem på olika sätt. Varje människa är unik, det finns ingen som du och det finns ingen som tänker likadant som du!