Under min högstadietid hade jag en roll, jag var någon. Folk visade respekt och jag va aldrig rädd för att säga vad jag tyckte och tänkte och jag kunde be mina lärare dra rakt åt helvete. Min respekt för lärare är ytterst liten, visst att vara lärare är ett tufft jobb och att tjabba med ett gäng tonåringar dag ut och dag in måste vara ett rent helvete. Men jag har aldrig kunnat hantera orättvisor, aldrig! Att en lärare väljer ut sina gullebarn, oftast de som är tysta och aldrig säger ifrån samt alltid presenterar på topp medans vi som står upp för vad vi tycker och är den som säger till att något är orättvist, istället för att sitta längst bak i klassrummet, tyst och sedan ha mage att klaga efteråt, det är oss som lärarna hatar! 

  Mitt kaxiga jag började sista idrottslektionen i 6an, det var där det rann över. Det va där första kränkningsanmälan kom och mitt första rektorssamtal. Att skriva på en kränkningsanmälan är det värsta som finns, enligt mig, den betyder att jag sårat någon och trots min kaxiga och käftiga roll hatar jag att såra folk. 

   Under högstadietiden var det hos mig mina vänner sökte trygghet, även de där såkallade vännerna, jag kunde och visste det mesta. Jag va påläst om allt och var insatt i både i politik, skolan, droger, orättvisor och allt annat mellan himmel och gjord. Jag gick aldrig från en diskussion som en förlorare! Var det något jag inte visste, då tog jag alltid reda på det. Min roll va mitt liv, men mådde jag speciellt bra? Nej. Att jag gick fram och slog till en kille som för de första var yngre än mig och som fortfarande ser livrädd ut varje gång han ser mig, det är ingenting jag är stolt över! Just i den stunden tyckte jag han förtjänade det, idag ångrar jag att han inte fick en muntlig smäll istället eller att jag bara vände och gick åt andra hållet. Jag skämms fortfarande när jag ser honom. 

   I sjuan och höstterminen i åttan va allt som värst, jag blev utslängd från nästan alla lektioner fick IG varningarni flera ämnen och fick sitta på flera kvatsittningar. De rekommenderade att jag skulle gå till kuratorn i mitten av höstterminen i åttan, de hade genomskådat att jag inte mådde bra. Enligt mig va det bara skilssmässobarn och "emotypen" som behövde gå till någon och "prata ut". 

   Än idag älskar jag min gamla kurator, hon hjälpte mig, hon såg vad som behövdes, hon såg igenom min roll och hon är nog den enda någonsin som verkligen lyssnat på mig. Hon har sätt mig gråta, hon fick mig och gråta, hon visste att det var det jag behövde. Hon fick mig att inse att mina problem inte hängde på "fel umgänge" som de flesta påstod, utan att allt kom hem ifrån. Att jag behövde få bekräftelse hemifrån och speciellt av min pappa. Jag berättade att jag bara ville veta ifall han bara vara stolt övet mig och hur skönt det hade varit och höra han säga det. Samma dag ringde hon till min pappa och berättade vad jag sagt, med min tillåtelse, senare den kvällen kramande min pappa om mig och pussade mig på kinden och sa att han va stolt över mig. Det stärkte våran relation och idag är min pappa min förebild och idol! 

   Jag fortsatte prata med kuratorn, hon fick mig på banan igen. Jag visste att hon alltid stod bakom mig och alltid fanns där precis när jag behövde henne. Jag gick ut högstadiet med fullständiga betyg, jag var överlycklig! Jag kämpade mig igenom det, jag tjivades med lärare och jag gav inte upp! 

   Jag har många att tacka från den tiden, förutom kuratorn så var det fritidsledare, hjälplärare, lärare, studievägledare och rektorer som hjälpte mig att hitta rätt och som fick mig att kämpa. De förstod min glädje när jag stolt kom och visade dem mina godkända prov, det var även dem som jag kunde stå och skrika av all min frustration på. De är hjältar! När jag träffar de idag blir jag varm i hela kroppen, av glädje. Utan dem hade jag aldrig varit där jag är idag och frågan är om jag ens varit i livet.