Under min högstadietid hade jag en roll, jag var någon. Folk visade respekt och jag va aldrig rädd för att säga vad jag tyckte och tänkte och jag kunde be mina lärare dra rakt åt helvete. Min respekt för lärare är ytterst liten, visst att vara lärare är ett tufft jobb och att tjabba med ett gäng tonåringar dag ut och dag in måste vara ett rent helvete. Men jag har aldrig kunnat hantera orättvisor, aldrig! Att en lärare väljer ut sina gullebarn, oftast de som är tysta och aldrig säger ifrån samt alltid presenterar på topp medans vi som står upp för vad vi tycker och är den som säger till att något är orättvist, istället för att sitta längst bak i klassrummet, tyst och sedan ha mage att klaga efteråt, det är oss som lärarna hatar! 

  Mitt kaxiga jag började sista idrottslektionen i 6an, det var där det rann över. Det va där första kränkningsanmälan kom och mitt första rektorssamtal. Att skriva på en kränkningsanmälan är det värsta som finns, enligt mig, den betyder att jag sårat någon och trots min kaxiga och käftiga roll hatar jag att såra folk. 

   Under högstadietiden var det hos mig mina vänner sökte trygghet, även de där såkallade vännerna, jag kunde och visste det mesta. Jag va påläst om allt och var insatt i både i politik, skolan, droger, orättvisor och allt annat mellan himmel och gjord. Jag gick aldrig från en diskussion som en förlorare! Var det något jag inte visste, då tog jag alltid reda på det. Min roll va mitt liv, men mådde jag speciellt bra? Nej. Att jag gick fram och slog till en kille som för de första var yngre än mig och som fortfarande ser livrädd ut varje gång han ser mig, det är ingenting jag är stolt över! Just i den stunden tyckte jag han förtjänade det, idag ångrar jag att han inte fick en muntlig smäll istället eller att jag bara vände och gick åt andra hållet. Jag skämms fortfarande när jag ser honom. 

   I sjuan och höstterminen i åttan va allt som värst, jag blev utslängd från nästan alla lektioner fick IG varningarni flera ämnen och fick sitta på flera kvatsittningar. De rekommenderade att jag skulle gå till kuratorn i mitten av höstterminen i åttan, de hade genomskådat att jag inte mådde bra. Enligt mig va det bara skilssmässobarn och "emotypen" som behövde gå till någon och "prata ut". 

   Än idag älskar jag min gamla kurator, hon hjälpte mig, hon såg vad som behövdes, hon såg igenom min roll och hon är nog den enda någonsin som verkligen lyssnat på mig. Hon har sätt mig gråta, hon fick mig och gråta, hon visste att det var det jag behövde. Hon fick mig att inse att mina problem inte hängde på "fel umgänge" som de flesta påstod, utan att allt kom hem ifrån. Att jag behövde få bekräftelse hemifrån och speciellt av min pappa. Jag berättade att jag bara ville veta ifall han bara vara stolt övet mig och hur skönt det hade varit och höra han säga det. Samma dag ringde hon till min pappa och berättade vad jag sagt, med min tillåtelse, senare den kvällen kramande min pappa om mig och pussade mig på kinden och sa att han va stolt över mig. Det stärkte våran relation och idag är min pappa min förebild och idol! 

   Jag fortsatte prata med kuratorn, hon fick mig på banan igen. Jag visste att hon alltid stod bakom mig och alltid fanns där precis när jag behövde henne. Jag gick ut högstadiet med fullständiga betyg, jag var överlycklig! Jag kämpade mig igenom det, jag tjivades med lärare och jag gav inte upp! 

   Jag har många att tacka från den tiden, förutom kuratorn så var det fritidsledare, hjälplärare, lärare, studievägledare och rektorer som hjälpte mig att hitta rätt och som fick mig att kämpa. De förstod min glädje när jag stolt kom och visade dem mina godkända prov, det var även dem som jag kunde stå och skrika av all min frustration på. De är hjältar! När jag träffar de idag blir jag varm i hela kroppen, av glädje. Utan dem hade jag aldrig varit där jag är idag och frågan är om jag ens varit i livet.

   Att skriva är min medicin, min tröst, att genom ord få ner de flesta av mina tankar och äntligen få ut de ifrån mitt huvud. Att skriva har varit till stor hjälp för mig i många lägen, bara att skriva en lapp för att sedan riva sönder den och kasta får mig att må bättre. Att formulera mig genom text har jag gjort sen barnsben, men jag har alltid hållt allt för mig själv. Ingen fick läsa mina texter och ingen fick veta mina tankar. I mina dagböcker är det inte upplagt som i de flesta andras, vad man gjort under dagen, vilken kille man är kär i eller vem som är ens bästa vän. I min dagbok är det bara skrivit de dagar som något har hänt, något som tynger mig. Hur alla skrattade åt mig på Engelska lektionen för jag sa "He" istället för "She", eller som när killen som varit min vän helt plötsligt började reta mig gick fram till mig på rasten och rev sönder det brev jag skrivit till honom och frågat vad jag hade gjort honom... Varje gång jag läser min gamla dagbok mår jag illa, minnerna och bilderna kommer tillbaka. Det är ytterst få som vet hur jag mådde under mina år i småskolan, inte ens mina föräldrar och ska jag vara riktigt ärlig är det ingen mer än jag som vet om allt. Jag pratar ytterst sällan om det för oftast rör det mig till tårar, och tårar dem visar jag ytterst sällan.

   Sen andra klass och fram till sjätte blev jag mobbad, jag mådde så otroligt dåligt... varje dag! Men istället för att visa det så tog jag en roll, en roll som den kaxiga lilla tjejen som alltid sa vad hon tyckte och tänkte. 

   Jag kommer aldrig glömma den dagen jag gick på mellanstadiet, jag hade haft utvecklingssamtal och hade sagt till min lärare hur en speciell kille fick mig att må ( samma kille som rev sönder mitt brev ) min lärare lovade att ta tag i detta, jag har på senare dagar insett att hans "lösning" var ett tjänstefel, han bad mig och personen i fråga lämna klassrummet då vi hade saker att reda ut. Personen i fråga vägrade, min lärare valde då att ta upp detta i helkass och jag har aldrig känt mig så svag, uttittad och ledsen! Samma lärare sa även åt mig att jag med kunde skratta och påpeka när mina klasskamrater sa något fel eller uttalade nått okorrekt med orden "hörde du?! Nu kan du skratta åt dem" En pedagog som ska forma och utveckla barn redogjorde sig på det här sättet, för mig nu i efterhand är det skrämmande. 

   Som tur väl avtog allt detta när vi kom upp till högstadiet, jag hade min rollfigur, en roll jat levde upp till varje dag och jag hade vunnit till mig respekt. Men mina tuffa skolår slutar inte där, trotts allt...

Vi är alla olika individer, alla löser vi våra problem på olika sätt. Varje människa är unik, det finns ingen som du och det finns ingen som tänker likadant som du!  

Folk tror sig veta så himla mycket. Jag tänker på mitt förflutna varje dag, varje kväll. Saker som hände mig när jag var nio år spökar i mitt huvud, alla skratt som sårat, alla kommentarer som slagit mig i ansiktet kombinerat med saker som händer här, just nu! 

   Jag har lärt mig mycket genom livet, mer än de flesta andra. Jag beundrar dem vars liv varit felfritt. Mitt liv har bokstavligen varit en bergodahlbana, eller det är det fortfarande, vissa dagar svävar jag bokstavligen på moln och känner mig okrossbar, andra dagar känner jag mig minst på jorden med känslan av att mina drömmar bara är ett minne blått.

  Det är lätt att lägga för mycket energi på alla andra, man glömmer lätt bort sig själv, du hjälper alla andra medans du sätter dig själv i sista hand, där är en av mina brister! Jag sätter alla mina vänner före mig själv, jag måste hjälpa dem innan jag kan hjälpa mig själv. Jag älskar mina vänner, de är det finaste jag har! Men jag har även lärt mig att det finns gott om falska människor, folk du tror dig känna som så fort du vänder ryggen till sviker dig. Tack för alla gånger mina så kallade vänner sårat och svikit mig, ni har orsakat många sömnlösa nätter, men ni har även gett mig så otroligt mycker erfarenheter att tillit, förtroende och ärlighet är otroligt fint, för något sånt har ni aldrig givit mig. 

 

Detta är ingen modeblogg, träningsblogg eller någon annan slags "trendblogg" detta är min fristad, här skriver jag av mig och delar mina tankar, erfarnheter, upplevelser och minnen. Saker och ting som påverkat mig otroligt mycket, detta är för att jag ska kunna bygga upp och förbättra min självkänsla och mitt självförtroende.

  Nytta med nöje, ta del av mina tankar, mitt förflutna och mitt liv. För detta handlar om personliga erfarenheter!